emmalinneamy

Idag, äntligen (!) har jag (eller frisören) klippt av tre centimeter av mitt slitna hår. Känns riktigt, riktigt skönt. Och fräscht. Hade med mig Sophie som stöd. Det kändes tryggt och trevligt.
I torsdags kväll, runt tio sådär, kom jag hem från Stockholm. Efter fem timmar (eller mer, den var till och med sen) på en fullsatt buss, med mild kramp i ryggen anlände jag till lilla Jönköping. Ingen trevlig resa direkt. Eftersom att bussen var så full, tvingades jag att sätta mig brevid en tjock överklassgubbe, som hade världens mest obehagliga andedräkt. Och som snarkade. Att säga att det var skönt att vara hemma måste nog vara en grov underdrift. Nog om detta.
Nu återstår bara två hela dagar. Sedan är det skola som gäller. Har lite blandade känslor inför detta. Som alltid. Men tredje året. Jag tror (eller hoppas) verkligen att det blir bra. Och att mirakel sker, så att jag helt plötsligt kommer på vad jag vill göra sen.
Denna söndag har varit den bästa på länge. En sån där riktigt skön söndag. Den har liksom varit precis så som söndagar ska vara. Förutom mitt besök hos frisören så har jag gjort sådant som man liksom behöver ibland. Läst massor, sett två avsnitt av "Gossip girl", sorterat en massa tidningar, druckit te och ätit muffins. Och så, som pricken över i:et, har jag lyssnat på denna underbara melodi:
För en lång lång tid - Håkan Hellström. Ack, så vackert!

Idag har jag varit med min vän Emma. Emma nummer två, eller Lill-Emma även kallad. Vi vandrade runt på stan i regnet och sedan besökte vi ett solarium här i krokarna. Eller, vi satt där och läste tidningar. Sola solarium, det är nog något jag (man ska aldrig säga aldrig, men) aldrig kommer att göra. Det verkar så oerhört obehagligt. Ligga och klämmas i en liten låda. Nej tack!
Har även köpt biljetter till min lilla Stockholmsresa. Så, på måndag 16.35 bär det av! Och innan dess ska jag ha lagt in massvis med musik i Ipisen, hittat ett flertal bra böcker att ta med och köpt några spännande tidningar. Ska nog hinnas med. Och. Nu ikväll såg jag Flashdance. Åh, vad jag skulle vilja kunna dansa.

Igårkväll kom jag hem från ön i Blekinge, efter åtta dagar av sol, bad och andra trevligheter. Men en dag blev jag lite trött på (trodde aldrig jag skulle säga detta denna sommar) den gassande solen. Så, då satte jag mig ner och funderade. Så, här är mina funderingar från den 29:e juli 2008:

Just nu befinner jag mig på en ö, i Blekinges underbara skärgård. Tre veckor återstår av mitt totalt nio veckor långa sommarlov. Och jag ställer mig frågan jag alltid ställer mot slutet av långa ledigheter. Vart tog det vägen? Men sedan, när jag tänker till lite, så vet jag ju att jag faktiskt knappt haft en tråkig sekund under lovet. Eller, nåja, jag har i alla fall inte haft en enda dag då jag absolut inte haft någonting alls att göra. Men varför får man ändå den här känslan? Den där känslan som tynger ner magen till marken och som trycker till hjärtat så att allt bara känns trist.

 Jag tror helt enkelt att vi glömmer bort att bara vara. Vi är så upptagna av att tänka på hur många dagar, veckor, eller ja, vad som helst, som är kvar av ledigheten. Och så fort vi glömmer att räkna, då bara springer tiden väg med oss. Jag har faktiskt försökt att inte tänka så mycket på denna stressfaktor. Fast nu sitter jag ju ändå här, med chocken om att det bara är några veckor kvar. Men så slår det mig igen. Tre veckor. Hade man gått i skolan hade ju detta känts som en evighet. Och det är ju nästan vad det är också. Tänk, sportlovet är bara en, och det brukar man hinna med massor på. En massa skidåkning i alla fall, så varför inte bara slappna av?

Under tiden här på ön så har jag faktiskt bara slappnat av. Jag har njutit av det vackra vädret som jag (och kanske resten av Sveriges befolkning) aldrig trodde skulle anlända denna sommar. Jag har åkt båt (och lärt mig att köra ganska hyfsat själv). Jag har suttit och ätit underbar tonfisksallad på en annan ö här i skärgården, full med döda fåglar (ön alltså, inte salladen). Jag har träffat en av mina bästa vänner, Anna och tältat, varit så rädd att jag nästan rent av trott att jag skulle dö av en hjärtattack och så har jag bara gått och filosoferat. Och vad kan egentligen vara bättre än detta? Men det är när tanken slår mig att detta sommarlov, det är mitt allra sista, som jag blir som mest orolig. Och så fort denna tanke slår mig, så blir jag alldeles matt. Då sipprar tankarna iväg på allt som jag borde göra, bara för att man ska ha det gjort under något av sina alla sommarlov. Men när jag tänker på allt jag gjort på allt mina sommarlov så förstår jag inte hur jag ens kunnat tänka tanken. Jag har ju gjort massor.                            

I höst börjar jag alltså mitt sista (!) år på gymnasiet. Och det känns verkligen inte som två år sedan då jag for iväg till min första dag på Per Brahe. Jag blir alldeles varm av att tänka på att det blev så rätt. Jag kan inte tänka mig ett enda program som skulle ha kunnat passa mig bättre. Jag kan inte ens tänka tanken på att jag skulle ha gått något annat. Det känns rent av absurt (fint ordval).  Men vad händer sen? När de allra sista (och förhoppningsvis höga) betygen är satta och själva studentdagen är slut? Folk brukar säga att man ska ta de tankarna sen, men, vad tjänar det egentligen till? Snart står jag där i slutet att vårterminen 2009, helt ovetande om vad jag vill välja att göra med mitt liv. Vad hände med de självklara tankarna man hade när man var liten? För då visste man ju precis vad man ville bli. Eller, jag gjorde, i alla fall. Jag hade helt klart för mig att jag skulle bli inredningsarkitekt. Ja, inredningsarktekt, det skulle jag bara bli. Och visst, mitt intresse för inredning har knappast minskat under åren, men ändå har jag insett att det kanske ändå inte riktigt är min grej. Inte att arbeta med i alla fall. Matte är ju en av huvudingredienserna i arkitektyrkena och matte är faktiskt det enda som jag tycker är riktigt, riktigt tråkigt. Och svårt.