emmalinneamy

Igårkväll kom jag hem från ön i Blekinge, efter åtta dagar av sol, bad och andra trevligheter. Men en dag blev jag lite trött på (trodde aldrig jag skulle säga detta denna sommar) den gassande solen. Så, då satte jag mig ner och funderade. Så, här är mina funderingar från den 29:e juli 2008:

Just nu befinner jag mig på en ö, i Blekinges underbara skärgård. Tre veckor återstår av mitt totalt nio veckor långa sommarlov. Och jag ställer mig frågan jag alltid ställer mot slutet av långa ledigheter. Vart tog det vägen? Men sedan, när jag tänker till lite, så vet jag ju att jag faktiskt knappt haft en tråkig sekund under lovet. Eller, nåja, jag har i alla fall inte haft en enda dag då jag absolut inte haft någonting alls att göra. Men varför får man ändå den här känslan? Den där känslan som tynger ner magen till marken och som trycker till hjärtat så att allt bara känns trist.

 Jag tror helt enkelt att vi glömmer bort att bara vara. Vi är så upptagna av att tänka på hur många dagar, veckor, eller ja, vad som helst, som är kvar av ledigheten. Och så fort vi glömmer att räkna, då bara springer tiden väg med oss. Jag har faktiskt försökt att inte tänka så mycket på denna stressfaktor. Fast nu sitter jag ju ändå här, med chocken om att det bara är några veckor kvar. Men så slår det mig igen. Tre veckor. Hade man gått i skolan hade ju detta känts som en evighet. Och det är ju nästan vad det är också. Tänk, sportlovet är bara en, och det brukar man hinna med massor på. En massa skidåkning i alla fall, så varför inte bara slappna av?

Under tiden här på ön så har jag faktiskt bara slappnat av. Jag har njutit av det vackra vädret som jag (och kanske resten av Sveriges befolkning) aldrig trodde skulle anlända denna sommar. Jag har åkt båt (och lärt mig att köra ganska hyfsat själv). Jag har suttit och ätit underbar tonfisksallad på en annan ö här i skärgården, full med döda fåglar (ön alltså, inte salladen). Jag har träffat en av mina bästa vänner, Anna och tältat, varit så rädd att jag nästan rent av trott att jag skulle dö av en hjärtattack och så har jag bara gått och filosoferat. Och vad kan egentligen vara bättre än detta? Men det är när tanken slår mig att detta sommarlov, det är mitt allra sista, som jag blir som mest orolig. Och så fort denna tanke slår mig, så blir jag alldeles matt. Då sipprar tankarna iväg på allt som jag borde göra, bara för att man ska ha det gjort under något av sina alla sommarlov. Men när jag tänker på allt jag gjort på allt mina sommarlov så förstår jag inte hur jag ens kunnat tänka tanken. Jag har ju gjort massor.                            

I höst börjar jag alltså mitt sista (!) år på gymnasiet. Och det känns verkligen inte som två år sedan då jag for iväg till min första dag på Per Brahe. Jag blir alldeles varm av att tänka på att det blev så rätt. Jag kan inte tänka mig ett enda program som skulle ha kunnat passa mig bättre. Jag kan inte ens tänka tanken på att jag skulle ha gått något annat. Det känns rent av absurt (fint ordval).  Men vad händer sen? När de allra sista (och förhoppningsvis höga) betygen är satta och själva studentdagen är slut? Folk brukar säga att man ska ta de tankarna sen, men, vad tjänar det egentligen till? Snart står jag där i slutet att vårterminen 2009, helt ovetande om vad jag vill välja att göra med mitt liv. Vad hände med de självklara tankarna man hade när man var liten? För då visste man ju precis vad man ville bli. Eller, jag gjorde, i alla fall. Jag hade helt klart för mig att jag skulle bli inredningsarkitekt. Ja, inredningsarktekt, det skulle jag bara bli. Och visst, mitt intresse för inredning har knappast minskat under åren, men ändå har jag insett att det kanske ändå inte riktigt är min grej. Inte att arbeta med i alla fall. Matte är ju en av huvudingredienserna i arkitektyrkena och matte är faktiskt det enda som jag tycker är riktigt, riktigt tråkigt. Och svårt.

När jag insåg detta för första gången, att det inte var detta jag ville bli, var det dags att tänka om. Länge var jag inne på att bli psykolog (och det är jag väl fortfarande lite). Men nu har det bara tagit stopp. Svensklärare vore något, det har jag tänkt en väldig massa gånger, men ändå. Ska jag, efter att ha gått och studerat själv i en himla massa år, återvända till skolsalarna för att sedan själv stå där och lära ut (tja, ska vi säga) satsdelar? Tanken låter inte så lockande, även om det är ett av mina favoritämnen själv. Nu. Och så har jag tänkt på att bli journalist också. Men efter att ha gått en supertrist kurs i skolan blev jag alldeles avskräckt. Det var ju inte alls vad jag hade tänkt mig. Så nu sitter jag här. Med noll koll, och ett år tills jag ska veta. Eller, nej. Mindre än det. Om ett år ska jag helst ha hittat ett jobb så jag kan spara ihop lite pengar till någon resa innan jag påbörjar nästa liv. Arbetslivet. Men först: sommarlov.