emmalinneamy

Idag har jag haft min sista mattelektion. Eller, rättare sagt, idag suddade jag ut alla uträkningar och allt kladd som lyckats fastna på de trista sidorna i min mattebok. Och lämnade in den. Aldrig mer matte B. Så. Nu är det slut. Kanske för alltid, vem vet. Eller så kanske mirakel sker, sisådär om fem år, då jag kanske får för mig att ta några kurser till. Känns inte högst troligt just nu, men man ska aldrig säga aldrig.
Snart ska jag dra mig ut till parken och sätta mig under något stort träd och läsa religion. Om hindism och buddhism närmre bestämt. Måste erkänna att jag tycker att detta är ganska intressant ändå. Funderar starkt på att bli religiös (eller nåja, lite halvt). Men först måste jag nog bestämma mig. Vilken religion. Båda religionerna är ju sådär härligt flummiga. Nej, nu ska jag ta mig en riktig funderare uppe i tankeslottet. Så: farväl!

Man kanske ska meditera också när man ändå sitter där? Precis som Buddha brukade göra.

Jag och min vän Kvintcirkeln har haft många trevliga stunder tillsammans. En hel hop. Vi har drucktit te, ätit kakor och... talat om livet, ända inpå småtimmarna. Men nu är det över. Igår hade vi slutprov i gehörs- och musiklära. Ett prov på allt vi har lärt oss i teoriväg. Allt från melodiska mollskalor till knepiga harmoniseringar. Fast riktigt över är det inte. På måndag gäller det att ha öronen rensade, för då är det dags för gehörsprov.
Vad som slår mig då och då är att sommarlovet börjar närma sig. Jag kan nästan inte förstå det. Vad hände med denna termin? Och vad hände med motivationen som man en gång hade? Jag tror mitt upp i alltihop att musikalen gjort mig lite granna fundersam. Den visade sig liksom vara mer givande än att gå i skolan och studera. Snälla, ge mig en till musikal, så är jag fullärd sen. Nej, skämt åsido. Kanske borde man ta fram matteboken? Nej, just det. Den glömde jag i skolan. Ahh, det är något väldigt underbart med att vara lat. Imorgon börjar jag inte förrän klockan elva, så då ska jag sova länge, länge. Fast, det är något svårt att lyckas med detta numera, eftersom jag ännu inte har införskaffat mig några persienner. Det får bli ännu en punkt på min "att-göra-lista" som börjar att bli evighetslång. Men, äsch. Det tar vi sen.

En underbar period i mitt liv är över. Tretton lyckade föreställningar med Lyndon Starblazer är förbi. Och det har varit så fantastiskt roligt. Hundra gånger roligare än vad jag faktiskt föreställt mig. Inte för att jag föreställt mig särskilt mycket om detta. Men som sagt. Vilken tid!
Igår kom dvd:n i brevlådan. Till min förvåning var jag faktiskt ganska lugn. Och när jag väl satte mig för att kolla på den, så kände jag mig faktiskt lite halvtrött på alla låtar. Trots det är det endast musikallåtar som lämnar min mun.
Nu har jag varit ledig i tre dagar, och är fortfarande helt slut. Det måste varit så att man förträngt all trötthet, och så kommer den nu.
Att komma tillbaka till skolan på måndag kommer nog bli ganska chockartat. Jag menar, jag har inte öppnat en  på skolbok på en månad. Jag saknar redan långa Lyndon-dagar med paus i solskenet  och sena kvällar fyllda med peruker och smink. Jag saknar till och med uppsjungningarna med tårtsången.
Med andra ord är jag väldigt glad och tacksam över att få ha varit med om något som detta. Kanske får man aldrig vara med om något liknande igen. Men detta har ändå varit något som jag aldrig kommer att glömma. Aldrig.