Skulle man kunna tänka sig att det blev en tårtbit kvar till mig?
En underbar period i mitt liv är över. Tretton lyckade föreställningar med Lyndon Starblazer är förbi. Och det har varit så fantastiskt roligt. Hundra gånger roligare än vad jag faktiskt föreställt mig. Inte för att jag föreställt mig särskilt mycket om detta. Men som sagt. Vilken tid!
Igår kom dvd:n i brevlådan. Till min förvåning var jag faktiskt ganska lugn. Och när jag väl satte mig för att kolla på den, så kände jag mig faktiskt lite halvtrött på alla låtar. Trots det är det endast musikallåtar som lämnar min mun.
Nu har jag varit ledig i tre dagar, och är fortfarande helt slut. Det måste varit så att man förträngt all trötthet, och så kommer den nu.
Att komma tillbaka till skolan på måndag kommer nog bli ganska chockartat. Jag menar, jag har inte öppnat en på skolbok på en månad. Jag saknar redan långa Lyndon-dagar med paus i solskenet och sena kvällar fyllda med peruker och smink. Jag saknar till och med uppsjungningarna med tårtsången.
Med andra ord är jag väldigt glad och tacksam över att få ha varit med om något som detta. Kanske får man aldrig vara med om något liknande igen. Men detta har ändå varit något som jag aldrig kommer att glömma. Aldrig.
