Fart, fläng och mystiskt busskrångel
Vilken helg. Jag är så trött och seg så jag nästan somnar. Och klockan är bara två. På dagen. Veckan har varit fin. Har befunnit mig på Brunstorp i det härliga svenska vädret. Hurra för Sveriges somrar. Denna lilla helg har bara flugit iväg. I fredags var jag på en libanesik restuarang med ett gäng damer och firade Helen, som just fyllt år och kommit hem från ett helt år i Frankrike. Paris. Jag smälter. När hon åker tillbaks ska jag ta mig sjutton åka dit och hälsa på. Jag menar, gillar man Paris så mycket som jag (som inte ens har varit där) så måste det vara något himmelskt. Igår klev jag upp, tidigare än vanligt för att vara lördag, och cyklade iväg till Sofiagården där jag skulle ta hand om barn. Jodå, jag har nämligen fått jobb. Som barnvakt/ledare. Så igår bakade vi chokladbollar, kollade på film och rev nästan hela gården. Tänk att det kan finnas så mycket fart och fläng i fem små söta barn. Hur går detta till?
Idag gick jag upp ännu tidigare för att åka dit. Det blev ännu mer chokladbollsbakande och ännu mer fart och fläng. Snart ska jag lägga mig och kolla på de sista avsnitten av SATC. Igen.
Något som slog mig förut var att jag bakat chokladbollar hela fyra gånger denna vecka. Fortsätter det i denna takt kommer jag nog snart se ut som en.
Och just det. Igår, efter att jag kommit hem från dagens arbete, skyndade jag mig som attan för att hinna åka till Sanna, där det skulle bakas pizza med henne och några andra trevliga typer. Så, efter att jag flängt runt hemma, satte jag mig först på ettan och åkte till östra centrum för att sedan hoppa på buss nummer tio, som skulle ta mig till Sanna. Men nej. Helt plötsligt, när jag åkt ett tag, märker jag att jag är helt ensam på bussen. Chauffören ropar och frågar vart jag ska, och jag vet ju faktiskt inte riktigt, så jag tar mig fram till honom och säger att, tja, det ligger i alla fall ett Netto där. Det var visst väldigt roligt. Då hade visst bussen ändrat körning, så denna buss kör alltså inte längre till Sanna, utan den stannar mitt ute på Solåsen. Och chauffören som fattar nästan lika lite som jag, och ringer till något slags upplysning. Till slut kommer det fram att det är linje 19 jag ska ta, så då kör chauffören tillbaka till ö. centrum med mig. Under denna resa har vi trevliga samtal om Sveriges väder och om hur mycket man jobbar när man är busschaufför. Jag hinner också få reda på att denne man kommer från Irak. Till slut stannar bussen och så pekar han att jag ska gå över till andra sidan, och vänta på att linje 19 ska komma. Och där står jag och väntar, en hel kvart, och så ser jag att det kommer en liten buss med siffrorna 19 på. Men, problemet var, att det kom på den andra sidan. Då säger en kille, som jag stått och pratat med ett tag (han skulle nämligen också ta denna okända buss) att jag ska vakta hans saker medan han spinger över och kollar. Men, då kör bussen iväg, och där står vi, helt fast. Och det var evigheter tills nästa buss skulle gå. Så, då drog jag mig hemåt. Helt matt, efter en hel dags barnlekande och sedan över en timmes busskrångel. Så, det blev ingen pizza och inget häng med skolvänner. Det blev pannkaka och vila istället. Men, men. Mycket ont kan man säga om Jönköpings nya buss-system, men jag fick i alla fall två nya vänner. Busschaffuören (som lurades) och solglasögon-killen (som faktiskt såg ganska bra ut). Inte illa. Inte illa alls.
