Jag vill verkligen inte säga de allt för tråkiga orden...
...men (åter igen) vart tog sommaren vägen? Jag minns alldeles för väl skolavslutningen, då jag tänkte att "nu står jag här med ett helt lov framför mig" och samtidigt tänkte"men det kommer gå alldeles för fort, som vanligt och snart börjar skolan igen" och tänkte "då ska jag komma ihåg att jag tänkte dessa djupa (eller inte) tankar". Och ja, det gör jag. Alldeles för väl.
Jag tror att många, liksom jag, känner att den här sommaren har varit speciell. Eller, kan man egentligen ens kalla det för sommar? Jag får nästan ont i magen när jag tänker på det. Hur jäkla fort det har gått. Ändå har det inte alls (för min del) varit något jättekul sommarlov. Det har varit något mellanting sådär. Visst har jag haft det roligt, men de lata och (nästan för) varma dagarna på stranden har varit alldeles för få. Jag har en svag känsla av att ovanligt många kommer falla in i tråkiga (som att det finns roliga)höstdepressioner. Vi behöver sommaren. Den vanliga, riktiga sommaren med sol och bad och allt det där som jag tjatar om alldeles för mycket (utan att få ut något av det).
Nu de senaste dagarna har jag ialla fall njutit av ledigheten. Vätterfest och bad och faktiskt hängt lite på stranden och trotsat molnen som allt för ofta smugit sig fram.
Nu när jag tänker efter är det ju inte så illa att börja skolan igen. Tänk alla människor man får träffa (vissa skulle jag hemskt gärna undvika, men de är inte så många) och.. nya tag liksom. Det tänker man väl alltid, men nu ska jag tamesjutton lägga gasen i botten (det där påminde mig lit e om att jag kanske borde övningsköra) och verkligen komma igång. Får se hur jag ser på saken om två veckor, sådana saker brukar man kanske bara slänga ur sig sådär, i brist på annat, men jag menar det. Jag ska i alla fall försöka. Mer kan man ju inte göra. Det vore allt för konstigt.
Ciao!
Jag tror att många, liksom jag, känner att den här sommaren har varit speciell. Eller, kan man egentligen ens kalla det för sommar? Jag får nästan ont i magen när jag tänker på det. Hur jäkla fort det har gått. Ändå har det inte alls (för min del) varit något jättekul sommarlov. Det har varit något mellanting sådär. Visst har jag haft det roligt, men de lata och (nästan för) varma dagarna på stranden har varit alldeles för få. Jag har en svag känsla av att ovanligt många kommer falla in i tråkiga (som att det finns roliga)höstdepressioner. Vi behöver sommaren. Den vanliga, riktiga sommaren med sol och bad och allt det där som jag tjatar om alldeles för mycket (utan att få ut något av det).
Nu de senaste dagarna har jag ialla fall njutit av ledigheten. Vätterfest och bad och faktiskt hängt lite på stranden och trotsat molnen som allt för ofta smugit sig fram.
Nu när jag tänker efter är det ju inte så illa att börja skolan igen. Tänk alla människor man får träffa (vissa skulle jag hemskt gärna undvika, men de är inte så många) och.. nya tag liksom. Det tänker man väl alltid, men nu ska jag tamesjutton lägga gasen i botten (det där påminde mig lit e om att jag kanske borde övningsköra) och verkligen komma igång. Får se hur jag ser på saken om två veckor, sådana saker brukar man kanske bara slänga ur sig sådär, i brist på annat, men jag menar det. Jag ska i alla fall försöka. Mer kan man ju inte göra. Det vore allt för konstigt.
Ciao!
Kommentarer
Trackback
